Förälder...utmaning eller möjlighet?( Del 1)

Då och då kommer jag att skriva något debattinlägg som jag läst och tycker vore intressant att föra kommentarer på kring, bra eller dåligt, välj själva!!


Tänker på det här med att kommunen är dåliga på att se oss föräldrar som resurser för att komplettera deras arbeten. Då tänker jag på personer som ska vara runt våra barn. Personalen på habiliteringen, skola, myndigheter, släkt och vänner.

Ett gott samarbete med föräldrar gagnar alla eller hur, inte minst för våra barn, eleven, brukaren!! Har dessutom denna person särskilda behov så är samarbetet ännu viktigare. Ändå så har jag upptäckt att det är allt vanligare med infekterade relationer. Där samarbetet blir en kamp fylld med anklagelser, försvarsinställningar och prestige. Många personer har hört av sig om detta och det bekräftar detta faktum. Föräldrar som får kämpa för  sina barns rättigheter i skolan kämpar för att de ska få ett bemötande byggt på respekt, värme, att det finns tillräckligt med kunskaper, anpassning, hjälpmedel och resurser. Och det viktigaste av allt, att föräldrar ska blir hörda och tagna på allvar.

Så vad ska de professionella, som arbetar med våra barn/unga vuxna, då göra??


Om jag (Helena Bergman) fick tycka, så här efter att ha "stolpat" upp det som jag sammanställt så skulle det se ut så här:
1. Ta föräldern på allvar
Berättar föräldern att det är kaos hemma med läxor, sömnsvårigheter som beror på skolsituationen, så kan det mycket väl vara sant!!Se även hur skoldagen påverkar hemsituationen. Se hur en del elever kämpar på för att hålla ihop hela dagen på skolan för att det sen ska braka loss hemma. Ingen har orka att hålla ihop hur mycket som helst, många är de barnen som uppför sig för att passa in och göra det rätta, är de som ramlar ihop hemma. Ta föräldern på allvar, tro på deras berättelser.
2. Se föräldrarna som en resurs
Föräldrarna känner sitt barn bäst. De lever med barnen, dra nytta av deras erfarenhet.Har barnet dessutom en diagnos så är det högst troligt att föräldern läst litteratur, gått på föreläsningar och kanske utbildningar om diagnosen. Föräldern önskar inget mer än att få vara bollplank, dela med sig av erfarenheten kring barnet och ämnet.Det viktigaste de har är barnet. Ta till vara på det.
3. Skippa skitsnacket.
Sätt inte en etikett på föräldern att vara besvärlig, att de borde uppfostra bättre eller inte vara så hårda..barnets diagnos beror inte på hur de är uppfostrade. Skitsnacket blir lätt en "sanning" den smittar av sig , en följd av att den respekt som professionella borde visa, slutar.Varje förälder gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Denna familj med barn som har särskilda behov lever under större stress än andra.1000 timmar/barn och år går åt till möten, många har över 20 kontakter till sitt barn. Skippa skitsnacket och få ett bättre samarbete.

fortsättning följer.../ Helena